Denna morgon har vi ätit hotellfrukost. Det känns väldigt ”civilt” även om vi går och står i våra vadmalskläder. Det är såna vi är – vi ser nog lite ”lunsiga” ut i den här miljön. Men vi är mer vana att sova på madrasser, dela 50 pers. på 1 dusch, hänga kläderna på en stol och bära pannlampa på huvudet för att hitta de grejor som ligger nerpackade i trunkar och väskor. Nu råkar vi ha ”företräde” till frukosten innan hotellgästerna kommer, så vi är ensamma. Tur det !
Så går morgonforan, natten har varit god och vi ser en ny dag gry. En fantastisk morgon, knappt -4-5 grader och inte så mycket vind ännu. Men vi vet att den ökar framöver dagen. Dagens första etapp är Vauldalen – Brekken, Tidigare fick vi köra mycket på landsvägen men nu har vi hittat alternativa vägar, och det är så bra. Vi kör och rastar, kör och rastar innan vi kommer fram till Brekkens gamla skola. Där väntar sedvanligt förskolans och skolans alla barn. De är lika duktiga varje år – undrar hur mycket de tränar på alla de sånger som de sjunger för oss ?
Efter kransnedläggningen vid forbondestatyn, vilket är en tradition vi gör varje år för att hedra forna tiders forbönder och forkörare packar vi alla slädar fulla av barn som vill åka. Vi kör fram till byn samlingslokal där det bjuds kaffe och våffla. Barnen uppträder och spelar olika instrument.
Nu går vi vidare på fina vägar och mellan fjällbjörkarna strilar solen igenom. Härligt – det är ett fantastiskt fint landskap vi glider fram igenom, slädarna går i sakta mak. Otrolig tystnad inträder och naturen är så närvarande i detta som den kan bli. Vi går över sjöisar och endast ett svagt mummel hörs blandat med skakelklockornas ljudande klang. Föret är perfekt ! Fint pistade sträckor där hovar trampar tryggt. Men inget varar för evigt – i en uppförsbacke när vi kommit fram på en mindre väg är väldigt isig. Så blank den kan bli, och inte ett gruskorn så långt ögat når. Nu är det ju så här att även hästar har skor och broddar, men just denna gång hjälper det inte. En av hästarna halkar och faller, dock är det ingen fara utan snabba händer kommer till hjälp. När vi lossat den ena skakeln kan den resa sig lugnt och spännas för släden igen, allt frid och fröjd och färden kan gå vidare. Ingen fara skedd.
Tyvärr tar allt slut – så också denna dag som känns alldeles för kort, jag hade gärna sett att den varat ett par timmar till. SÅ fin tur som det varit idag. Men nu väntar bussen ! Jo, ni såg rätt. Vi åker buss.
– Först installning hos Jon-Bernhard som arbetar med ved dvs ”Rörosved”, han upplåter snällt sina utrymmen åt oss. Sedan kliver vi på bussen som väntar för att ta oss tillbaka till Vauldalen, några av forbönderna stannar kvar hos Jon-Bernhard för att finnas på plats för hästarna. Hungriga forbönder kliver så av bussen med en hägrande middag framför ögonen. – Då möts jag av Matmamma Anna som är rent sagt förundrad – middagen har försvunnit ! Spårlöst har en full hink älgköttgryta försvunnit. Hur det gått till vet ingen, och det har då aldrig hänt förr. Gissa om hon är i stor förvirring över detta, man har letat överallt, men ingen har sett den.
Alltså, göra vad som göras kan. Det blir en handelsresa till Funäsdalen som ligger närmast för att snabbt fixa ett alternativ. Middagen blir lite senare, men vad gör det – maten är lika god som vanligt, vi hinner duscha och till och med ta en bastu innan det är matdags. Det blir en god korvgryta istället med sallad och tillbehör, kaffe och tårta till efterrätt.
Det här är ”sista kvällen med gänget” dvs sista kvällen vi bor och äter tillsammans allihop. Imorgon bor vi på olika håll. Så kvällens middag har en hel del talare, många tackas och vi applåderar för Matmamma Anna som sett till att vi alla varit mätta i magarna. En forbonde utan mat blir inte rolig i längden så vad gjorde vi utan henne ? Förmodligen hittade vi något att knapra på, men de middagar som serverats under resan hade vi nog inte kommit i närheten av…..Tack ANNA !
Än sjungs i vrårna runt omkring där jag sitter, ni skulle höra historierna som berättas, se glädjen och värmen som finns, både bland nyfunna vänner och ”gamla” reskamrater. Det här sällskapet är unikt, och det består av unika personer som alla bidrar på sitt sätt. Det är lite svårt att förklara, men om jag försöker så vill jag säga att det är ”beroendeframkallande” att resa med detta patrask ;-).
Så man får hoppas det snart är februari igen – även om vi nu har en resdag kvar den sista sträckan fram till Röros. Men det blir imorgon, nu är dags att krypa till kojs. Jag ska ligga och lyssna på alla tokiga skämt och historier tills jag slumrar in. Imorgon bitti 04.30 kör jag höbalar med trosskillarna Jens och Stefan. Efter det väntar frukost och en låååång dag…..
/Anette
