Nu har foran nått Norge!
Vi startade kl 0630 imorse från Ljusnedal, därefter gick turen vidare över sjön till Funäsdalen där det kokades kaffe till morgonandakten med vår Forbondepräst, Bo Lundmark.
Därefter klippte vi Höllabacken, hästarna klev på som om de inte gjort annat än tränat backintervaller hela vintern!
När vi nådde toppen nådde även vinden ikapp oss men tack vare väl utmärkta leder var det inga problem att följa körvägen trots snödrevet.
Otroligt fina och välpreparerade spår har vi haft idag både folk och fä är väldigt tacksamma för det! 🙏
Nu är vi inkvarterade på Vauldalens fjällhotell vi har käkat middag med våra norska vänner, hästarna står lugnt i stallet och äter nöjt sitt hö.
Imorgon bär det av till Billehaugen men först ett stopp i Brekken!
/Vid pennan Julia
Över fjället med mycket ”horse-power” (reseberättelse av gäståkare 19/2-23)
Jag och min 13-årige son Sigge deltog i rutten Ljusnedal – Vauldalen, under Forbonderesan 2023. Ingen av oss har någonsin upplevt något liknande och det var tveklöst ett spännande och ovanligt dygn. Ändå var höjdpunkten just det lugn, ro och meditativa känsla som det är att vagga fram i orörd fjällmiljö under 12 timmar i en varm och skön släde, i sol, blåst, soluppgång, skymning och snö. Hela tiden ackompanjerat av hovarnas ljud och klockornas närmast sakrala sång, var toners varierar i en palett av stråkljud och bjällerklang.
När vi väntade kl 6.45 i mörkret på morgonen på våra hästar och slädar, var ljudet av just bjällror i fjärran det första vi hörde. Tio ekipage av stora ståtliga nordsvenska hästar med slängande manar kom skrittande emot oss, med sina forbönder och slädar. Vi hoppade, påpälsade i våra 100 år gamla pälsar, snabbt in under varma broderade fälläcken av tjocka långhåriga fårskinn. Lyktor fästa vid släden lyste upp vår väg. Solen gick upp när vi närmade oss Funäsdalen via den tjockt frusna Funäsdalssjön. Väl i Funäs fick vi kaffe och en kort men kärnfull morgongudstjänst, predikan hölls av en präst i 80-årsåldern. Hästarna var med oss hela tiden och fick hö och vatten och lyssnade nöjt under psalmen ”Härlig är jorden”.
Sen började stigningen upp på fjället och hästarna uppbådade superkrafter och travade upp för backarna. När vi väl var uppe ångade det om dem och remmen dröp av svett. Alla hästar har en bestämd ordning i karavanen. Det är ganska otroligt att de är så väldresserade och kan gå så fint på led. Brunessa, stoet som gick bakom oss var busig och nafsade oss i mössorna. Ändå parerade både hästarna och deras förare, skickligt och ingen krockade någonsin med släden framför, eller gjorde någon illa. Den enda incident, som hände några gånger, var att några hästar hamnade vid sidan av spåret och sjönk ner i snön. Vid ett tillfälle sjönk en häst ner i snön ända till magen – men efter några minuters vila kunde han komma upp igen på spåret, men lite hjälp av sin kusk.
Väl uppe på fjället tittar solen fram samtidigt som det kom ett lätt snöfall. Temperaturen är perfekt; några minusgrader. Väderprognosen är stark vind, men än så länge blåser det inte alls. Vi gjorde en kort paus vid 12-tiden, för att vattna hästarna och ge dem hö och vila under en yllefilt. Även forbönderna och vi gäståkare fick i oss lite godsaker. Man blir helt klart hungrig av att åka häst och släde. Det var skönt att röra lite på benen, men man är ganska otymplig i den stora pälsen.
Vi fortsatte vår färd – med lunch på Hamrafjället som nästa stopp. Denna gång satt jag och Sigge i varsin släde för att det skulle bli lite lättare för hästarna att dra oss. Hela dagens etapp tar totalt runt 12 timmar och även om hästarna är enormt starka tar det förstås på krafterna för dem. Man märker ändå hur roligt de har. De är tränade för detta. Mot slutet av varje paus står de och krafsar med hovarna och trippar på stället. De är taggade och vill verkligen iväg! Och så coola de är; ingen blir rädd en enda gång när det swishar förbi skotrar eller skidåkare.
Nere på sjön innan Hamra börjar det blåsa rejält och jag måste dra ner mössan över ögonen för att snön inte ska göra ont i ansiktet. Snön yr runt hovarna på hästarna, som skrittar på ganska oberörda. Nere vid ”Ski Logde” i Hamra står en stor folkmassa och fotograferar och välkomnar oss. Alla som vi passerar drar utan undantag upp mobilkameran och dokumenterar den ganska ovanliga synen med ett tiotal hästar med gammaldags träslädar och människor i otidsenliga pälsar och pälsmössor. Man skulle kunna tro att man hamnat i en tidsresa och råkat hamna i sent 1800-tal. Vi tar oss ur slädarna och blåser nästan bort på väg till kåtan, där lunch serveras och en levande eld brinner. Kuskar och hjälpkuskar turas om att hålla hästarna och att äta lunch och dricka kaffe.
Nu är det dags för sista etappen. Efter information om att vindstyrkan ökar bestämmer man att vi ska ta landsvägen sista biten till Norge. Men väl uppe på vägen inser vi att 1 mil på asfalt/grus varken blir bra för hästar eller slädar. Vi vänder tillbaka och tar skoterleden över sjön och på fjället. Som ren magi blåser det nu knappt alls. Detta är kanske en av de vackraste bitarna, över en isblå sjö med fjällen och solnedgången som fond, och över fjället kantat av små taniga fjällbjörkar som i skymningen avtecknar sig kolsvarta mot det vita. Lyktorna tänds igen. Bjällrorna och den vaggande släden är sövande och det är svårt att hålla sig vaken. När vi passerar gränsen till Norge står det ett gäng glada norrmän som viftar med en stor norsk flagga och hälsar oss välkomna. Snart är i Vauldalen, där det snart ska bli festmiddag och musik på värdshuset med det härliga och glada forbondegänget. Vi tar oss ur slädarna, trötta men lyckliga. Den här dagen glömmer vi aldrig.
Anna & Sigge
