Sedan i oktober har jag varje kväll när jag nattat mina hästar räknat veckor och månader. – Ja, det är min tideräkning på vinterhalvåret. Okej, jag lägger in jul- och nyårshelgerna också. De gör ju trots allt att vintern går över i ett nytt år lite fortare. Alltså, jag menar nu inte direkt att vi vandrat in i 2016. Även om så är fallet. Ett nytt år i det här tidevarvet innebär att det snart är dags för en ny resa med foran till Röros. Tiden går fort när man har roligt, och roligt har man när man får börja känna höstens intåg och därmed så smått tänka på och planera för en ny resa i februari.
Men hösten som varit började dock att spela vintern ett stort spratt kändes det som. – Ingen snö, december var varmare än juli, gröna gräsmattor och löven kvar på träden. Jag klippte persilja ute i kökslandet till julmiddagen och plockade av vintersallad! Inget var likt vinter. Tanken på att få promenera till Röros i februari började komma allt närmare.
Men, så i förra veckan hände något! Kylan kom, och efter det SNÖ! Härliga SNÖ. Vi skottade i skift i 2 dagar. Snökanonen från ryssen i öst räddade mig från farhågorna om en 20-mila promenad. Så idag har jag varit ute på en slädtur i skog och mark. Härliga känsla, allt är i sin ordning och livet går vidare, all barmark borta och fina skogsvägar fyllda av det vita glittrande täcket, sol mellan träden och -10*.
– Perfekt!
Ni förstår nu att förberedelserna alltså är i full gång inför årets resa. Det gäller såklart alla i vår förening som ska ingå i körlaget till Röros. Av forbondevänner i när och fjärran har jag fått små rapporter om vad som pågår. Kuskar tränar hästar för glatta livet, hela hösten har de fått köra med hjul, nu drar hästarna äntligen släde. En och annan päls behöver fixas, en del lagar själva – andra lämnar till selmakaren som ordnar det och en del annat som beställs inför resan. För seldon och pälsverk ska vara i full funktion, det är viktigt. Men även andra kläder kan behöva lagas, längtas ut (!!), sys in (??) eller helt enkelt bytas ut. Och så ska ju forskrinet ha ett innehåll, men det får vänta just nu. – Nu har ni fått en liten inblick i vad som är på gång, och ni som läst min blogg här på sidan känner kanske igen en del av förberedelserna.
För er som är nya läsare vill jag presentera mig lite grann åtminstone. Jag heter Anette Sandström och jag bor vid kusten i norra Hälsingland, tidigare mer än 30 år i inlandets djupa skogar och höga berg med naturen som granne. En skogskärring skulle någon säkert säga 😉
Detta är elfte gången som jag finns i en släde på väg till Röros. Men mitt ”hästliv” började långt tidigare, närmare bestämt i slutet av 80-talet. Sedan dess har det alltid funnits häst ute på min gård.
Jag har nu 2 hästar hemma – två trotjänare med 22 respektive 27 år av erfarenheter, så de stannar hemma när jag beger mig i foran. Eftersom vi alltid är två kuskar som hjälps åt i varje släde så blir det ”tömtag” för mig i alla fall. Och jag får träffa många fina hästar då jag brukar få vara lite inhoppare här och där som det faller sig. Flexibilitet kallas det visst 🙂
Jag ska nu inte berätta för mycket, men att foran går om ca tre veckor är ytterligare en högtid som förgyller livet. Jag skulle vilja kalla det ett privilegium. Under resan kommer jag att likt tidigare år delge er om vad som händer och sker under vår tur i fjällvärlden. Och vad som händer när vi är framme såklart. Ingen vet vad som väntar under resan, och det är en del av tjusningen! Det som uppstår, det både njuter vi av och hjälps åt med om det behövs. Det är förutsättningen för en lyckad foras framfart. – Ett härligt gäng utgör denna förening, en förening som startades 1981 – det betyder att föreningen fyller 35 år. En aktningsvärd ålder, men vi har ett mer än hundraårigt arv att förvalta. Så även denna resa ska vi göra vårt bästa för att upprätthålla traditionen med den äran.
Jag vill välkomna er med på resan här där ni kan följa oss. Sedan årsskiftet 13/14 har vi haft drygt 31 500 besökare här på webben – det förpliktigar : För femte året ska jag blogga och göra mitt bästa för att ni alla ska förstå vad det här handlar om, vilka upplevelser vi får och vad vädrets och naturens makter tänker bjuda på. För det är på de villkoren vi ger oss ut.
– Tid kan gå både sakta och fort, som ett barn i väntan på tomten har jag nu den 10;e februari framför mig. Då lämnar foran gårdstunet på Pålletorpet, Kyrkklockorna i Klövsjö kyrka trampas igång för fot av kyrkvaktmästarna Jon & Jon och stunden är inne ! – Till dess så fortsätter jag att laga, planera, packa/packa om, sy och se framåt.
Välkommen med i foran : I släden, i trossen eller i nattens sena timma då jag oftast skriver min blogg efter en lång dag i släden. Och till alla våra vänner i de övriga körlagen säger jag : Go´tur !
/Anette Sandström
