12.02.24 Efter gårdagens Forbondemässa i kyrkan är det dags att se nästa dag an. – Idag ska hållas husförhör här på Rasmusgården. Bo Lundmark, vår präst i Klövsjö körlag, är här för att på gården hålla husförhör, något som han nu gör för 3;e året. Han är dessutom en fantastisk historieberättare med glimten i ögat, husförhöret blir en både lärande och roande stund. Med finess får han folket att delta, och inslaget på gården drar många besökare som nyfiket konstaterar att humorn gott kan komplettera allvar.
Handeln och martnaslivet är igång, fokvimlet börjar att synas igen och för mig och Eli som representerar Nord-Österdal körlag är det dags att gå till kyrkokontoret och ha en liten utvärdering av gårdagens genomförande av mässan. Vi konstaterar att det kom 750 personer för att se och höra denna gudstjänst ! Helt otroligt ! Efter genomgången ser vi vad vi behöver tänka på inför nästa år, och vi kan nu konstatera att den kollekt som gavs tillfaller forbondeunionen- vår egen riksdag som samtliga körlag står bakom. Summan blir en grundplåt för forbondekulturens fortsatta arbete att utveckla det genuina arv vi har att förvalta.
Jag gör en runda hos färdasgårdarna och besöker övriga körlag, alla har vi olika aktiviteter och för den som är på martnan är det ett måste att besöka oss alla. Någon skor hästar, någon sjunger, andra visar sina hantverk, någon drar en historia eller två, tre…. Martnaslivet är en speciell tilldragelse, och utbudet är enormt. Man får välja karamellerna som är godast – det tar något år innan man tittat igenom allt. Detta är nu 9;e året på martnan för min del, och jag har fortfarande inte sett allt som erbjuds. När martnan är avslutad räknar man med att 80 000 personer besökt den – på 5 dagar. Inte undra på att man inte hinner se allt – men ett besök på ”Husfliden” , dvs hemslöjden, är obligatoriskt för mig. En kasse ullgarn brukar följa med hem i bagaget, alltid är det något som behöver tillverkas inför nästa års resa ! – För forbondelivet lever man med hela året – alltså ; dags att packa inför morgondagens hemresa och börja planera för nästa år.
Nu avslutar jag resedagboken för denna gång. Jag vet att ni är många som följt den, både på svenska och engelska, så nu vill jag hälsa till er alla och hoppas att ni fått en bild av hur en forbonderesa kan gå till. Som ni säkert förstått uppstår många oväntade händelser, men det är också en del av tjusningen. Att fånga öonblicken, se hästen som den urkraft den är, känna gemenskapen med alla i körlaget och samsas om de små utrymmen vi ibland har.
Den helheten gör detta till en resa man inte vill vara utan ! Tack alla som läst min blogg, både svenska, norska och engelska läsare – och välkommen som stödmedlem i föreningen om ni inte redan är det !
– Vi möts utefter vägarna !
/Anette
12.02.24 Vi slår upp portarna på Rasmusgården kl.10.00, men innan dess har vi varit i farten med förberedelser hela morgonen.
Fällar och skinn läggs ut på bänkar, elden ska tändas för dagens kaffekok, pannan puttrar hela dagen över den öppna elden. Alla martnasvaror till försäljning plockas upp, och det har snöat lite så vi får skotta av gården. Kolbullesmeten vispas ihop och arbetsschemat får läggas om efter ändringar som uppstår.
När vi öppnar porten är allt klart för dagens affärer, möten och händelser. Allt kan hända på en färdasgård i martnan, handel och kommers sker inte som i butiken. Här kan ett inköp utveckla sig till ett helt rollspel, och det uppskattas av folk som besöker gården. Kolbullestekarna har en lång kö, svenskarnas delikatess – i våra dagar, när det var vardagsmat var det nog ingen delikatess – är populär.
Kaffet bjuder vi på till alla somvill ha.
Av tradition finns alltid sång och musik på Rasmusgården, och en känd profil i sammanhanget är vår egen sångfågel Eva Sätterlund som på sitt alldeles speciella sätt lockar folket till brasan hon står vid. Ingen får bli förvånad när hon drar igång med sina ibland småfräcka visor fyllda av humor och spex. Repertoaren är bred, hennes egenhändigt gjorda ”sångbibel” är en skatt och hon kan välja många olika sånger, med skratt och tårar blir trivseln stor. Många sjunger med och det blir nästan som allsång på Skansen i miniformat.
Själv har jag idag jobbat en hel del bakom kulisserna. Ikväll hålls i kyrkan den årliga ”Forbondemessen” en gudstjänst där ett program med inslag från flera körlag ska finputsas. Vi håller möte på kyrkokontoret tillsammans med ”vår” präst på förmiddagen och har genrep sent på eftermiddagen. kl.19.00 öppnas porten – och vi tror inte våra ögon ! Utan för porten har folk väntat i nästan en timmer på att få komma in i kyrkan, kön ringlar bred och lång ända ut på gatan utanför kyrkogårdens mur. Vi välkomnar vid porten och delar ut program i en rasande fart, kära nån !
Att intresset har varit stort visste vi, men att bli ”invaderade” är en mer än överväldigande känsla.
Vi fyller nästan kyrkan – som är landets störtsta landsorskyrka. Golvet fylls snabbt och vi blir tvungna att öppna läktarplan nr 1. Så börjar mässan. Klockringarna från körlagen med sina skakelklockor ringer in mässan medan de sakta vandrar uppför gången fram till altaret. Så följer programmet med olika inslag från nästan alla körlag, det blir sång, musik, dikter och ljuständning. I körlagen finns så många kompetenser, här blandas alla åldrar med unga och gamla forbönder. Duktiga spelmän/kvinnor stämmer upp med fioler, dragspel, flöjter, banjo, gitarrrer och vackra röster, hela kyrkorummet fylls av forbönders kultur och kärlek till hästen. Hästen-följslagaren är mässans tema.
Vid porten till kyrkan har 2 hästekipage stått och välkomnat besökarna, i mittgången har vi ljusstakar smidda av hästskor och vi hänger en sele över en fin träbock bredvid. Mässan blir en helhetsupplevelse av gemenskap mellan körlagen, relationen till hästen och den kultur som präglar oss. Detta är 5;e året mässan hålls i samarbete med Röros kyrka, och vi ser att folket gillar det vi gör. Applåderna blir många och hjärtliga. Efter mässan följer ”After Mess”, dvs vi som deltagit programmet går och äter och roar oss tillsammans, och det blir spontan sång och musik, självklart är Harald, våd forbondepräst med för att dela ut diplom till klockringarna som- likt alla deltagande – vi får anse utfört uppdraget med bravur !
Kvällen blir en fin avslutning, stämningen och kamratskapet mellan körlagen har än en gång visat att forbönder kan !
/Anette
12.02.23 Det är tredje tisdagen i februari, som alltid för oss som deltar i denna resa är det en speciell dag. Målet kommer att nås vid lunchtid. Sista etappen väntar och det ger en annorlunda känsla än de övriga morgnarna. – Det handlar om att tillsammans göra den del av turen som är kvar fram till Rörosmartnan. När klockan är 12.00 ska vi vara framme vid slagghögarna för att så slutligen tillsammans med de övriga körlagen göra inkörningen till martnan, dvs, vi defilerar i lång rad.
Men vi har en förmiddag kvar att njuta av, och det gör vi. Starten går tidigt, med buss tillbaka till stallet där vi nattade hästarna igår kväll åker vi i ottan. Blåsten har avtagit lite grann, men vindstilla är det sällan i dessa fjältrakter.
Några har bott invid stallet hos föreningens gode vän Jon-Berhard. Människor här är så måna om oss, vänliga och har alltid en hjälpande hand eller ett tips om det behövs. Jon-Berhard är en sådan, han har också full kontroll på isen över sjön intill, den som vi brukar köra över.
Så här är det ; Denna sista dag försöker vi att vara ”av väg ” så mycket som möjligt, trafken är otroligt tät, och hastigheten långt över det tillåtna många gånger. Att möta hästforan verkar inte vara ett hinder för dessa chaufförer. Därför är vi så tacksamma att vi har lokalbefolkningens kunskaper om isar och andra möjliga körvägar. – Men den här gången blir vi avrådda att ta sjöisen, och så får det bli. Vi blir tvugna att ge oss i kast med all den trafik i form av turistbussar som ska fort fram till martnan.
Efter allt iordningsställande som nu är en rutinsak för de flesta beger vi oss för den sista dagens upplevelser. Vi ska också möta Tydal och Sör-Tröndelag körlag för gemensam kaffestund. Under morgontimmarna går vi så sakta iväg, det är lugnt på vägen, bara enstaka bilar. Vartefter ökar både trafiken och dess hastighet. Så stannar vi för en kort rast.
– Då händer det. En av hästarna fastnar med selen i framförvarande släde, och får i försöket att komma loss ett ben över skakeln. Det ger panikkänsla och hon kastar sig ut i vägen, men den kusk som sitter bakom tömmarna är snabb nog att styra upp i plogkanten och det blir full fart över den och ner i sluttningen till täkten nedanför.
Där blir ekipaget stående i djup mjuk snö. Så tar de sig fram en bit, men det går tungt. Vi är några stycken som snabbt hoppar ner i den djupa snön, det går till midjan, och skyndar till hjälp för att trampa väg åt hästen. Passagerna i släden kliver ur, de tunga pälsarna är inte någon enkel match när man ska vada fram i snön. Vi inser att hon ligger djupare än vi trodde, och är ganska trött efter att ha försökt komma fram. Det blir till att skotta fram hästen, ta loss släden och hjälpa henne upp på vägen. Det går fint. Väl uppe ruskar hon av sig och vilar lite. Släden dras upp för hand med spännband och ett gäng gubbar. Hej-å-hå-å-hej-å hå. Så är släden uppe igen, allt gick bra och ingen har skadat sig. Hästen kan sättas för. Under tiden har alla väntat uppe på vägen och hållt undan trafiken. Så är vi igång igen.
Vid Olofsgruvan tar vi av ner mot nästa sjöis, där är det betydligt bättre underlag. Det är dags att förbereda för Tydal och Sör-Tröndelag ankomst. Blåsten gör att vi får ta in bakom en kulle. Nu bilr det till att trampa upp en yta som kan användas att parkera och gå på, här ska snart samlas 40 hästar och över 100 personer. Och vi ska bjuda alla på kaffe !
– Traditionen är att vi turas om att göra eldar på isen och koka kaffe att bjuda de övriga. Gunnar kör först i en stor cirkel, och då menar jag stor, alla följer efter. Varv på varv blir mindre och mindre, likt en levande karusell vandrar vi in till mitten. K-G fixar två eldar och det blir kaffepanna på – inget smakar som nykokt kaffe på en sjöis i solen med skratt och hästfrustande som musik. Så hör vi klockorna från körlagen som närmar sig, en häftig syn att se när de kommer på rad emot oss. Många kramar och glada tillrop blir det.
Så är det dags att sätta för hästarna igen för den sista biten in till Röros, 40 hästar på rad slipper bilvägen och det är extra bonus ! Upplevelsen att åka sjöisen här är något extra, förutom den oerhört vackra naturen möts vi också av flaggor, norska, svenska och unionsflaggor, många vinkar från stugor och möter oss.
När vi kommer in i byn, och över vägen är vi framme, bara att ställa upp isg bakom kolplanket och invänta resterande 3 körlag som ska fylla på foran. Klövsjö kör av tradion först i foran in på Malmplassen, defileringen har 85 hästar visar det sig. Vi har rest många mil från olika håll för att mötas här. När invigningsprogrammet närmar sig vår del gör vi oss redo.
Exakt på minuten är vi beredda efter många dagars resa att än en gång köra in i stan och möta de tusentals människor som också åkt långväga för att se denna extra ordinära begivenhet, helt utan liknelse någon annanstans. Detta är unikt, och det visar sig i antalet som reser till martnan för att se skådespelet. Jag möter en familj från Schweiz som rest hit för detta.
Foran går sakta in och folk jublar, vinkar, hurrar och klappar händer. Häst efter häst kommer in, alla med genuint ekipage, skinn, fällar, ull, pälsar, vadmal, korgar, forskrin, hösäckar, martnasvaror – allt man behöver !
Vid malmplassen är vi sedan till förfogande för turisterna som vill träffa oss och höra om resorna.
Efter 1 timme är det dags för avfärd mot stallar och boställen, körlag delar sig igen och tar sina egna vägar genom stan. Vi ska först ner till bostället nr 1, genom rondellen och under tågviadukten, sedan till stallet samma väg. Boställe nr 2 är Rasmusgårdens lilla stuga. Där är vi några som bor som ansvarar för olika uppgifter. Kommersen är i full gång, knökfullt inne på gården. Martnan har börjat, och det med stor rusch !
Stängningsdags och det drar ihop sig till den årliga kuskmiddagen på Röros hotell. = Folkdräkt på ! Här i Norge är bunaden en större vanan än hemma, och för den som är intresserad av dräkter är det ett högtidligt tillfälle för ögat att njuta.Buffe´n är av digniteten att en karta att orientera sig mellan borden inte vore så tokigt ! Man får välja det man lyckas hitta. Många tal hålls, och de två jubilerande körlagen uppmärksammas med gåvor från de övriga. Det här är en kväll när alla är trötta, så talen hålls kort och vid 22.00 drar vi oss hem igen. En ny dag väntar, det är martna !
/Anette
12.02.20 Ja, så ær vi då inne på den næst sista dagen av denna resa, tid går fort nær man har trevligt. Det kænns lite vedmodigt att det bara ær 2 dagar kvar. Uppstigning 06.00, iordningstællande av hæstar, frukost07.00, iordningsstællande av slædar och alla ska packa ihop sina tillhørigheter. 08.00 går foran in på dagens olika etapper. Førsta anhalt ær Brekken, ett mycket trevligt inslag væntar dær !
Nær vi svænger in vid den gamla skolan och kyrkan som ligger intill væntar ”barnehagen” (dagis) med alla sina småttingar, och skolbarnen. De har længe øvat in sånger i væntan på att forbønderna från Sverige kommer, som de nu ska framføra før oss. 4 Martnassånger framførs av den fantastiska barnkøren dær alla sjunger med ! En lite ældre flicka sjunger en sång solo på samiska. Mycket vacker ! Som tradtion har vi kransnedlæggning vid den forbondestaty som før 60 år sedan skænktes av Tænnæs kommun till Brekken som tack før att man i alla tider tagit emot forbønder från sverige och gett dem hærbærge och stallplatser. – Det mærks væl att broderskapet mellan folket hær sitter i sjælen. Brekken kommun har också skænkt en staty som står utanfør Fjællmuseet, en sæterjænta.
Ceremonin genomførs och nu ær det dags – det alla de mindre barnen væntat så længe på ; att få åka med forbønderna ! I det hær sammanhanget ær det stort ! Hær har de som sagt færdats i alla år, martnan har 159 år på nacken. Vi ger føretræde åt de mindre barnen, de større har fått åka førr om åren – de får alltså læra sig traditionen från begynnelsen. De yngsta ær bara 2-3 år. Vi lyfter upp dem och sætter en 1 dagispersonal i varje slæde. Sjælv springer jag bredvid då jag ser att de små har svårt att hålla in armar och sitta still – inget får hænda de små liven. Så kør vi en liten bit ner till byns samlingslokal, dær væntar gemensamt kaffe och våffla med rømme och sylt som skolbarnen serverar. Ett fint samarbete.
Sedan ær det landsvægskørning som gæller fram till sjøn Aursunden, då ær det dags før sjøis igen. Snøn ær djup och spåret smalt, en skoterbredd, skotern kør føre och visar væg. Det ær vår væn Jon som i många år stått redo att guida oss øver sjøn, den kan han utan och innan ! Allt går bra – ænda tills en hæst trampar ner och det blir mycket vatten, men den kommer snabbt upp igen ! En av damerna bilr bløt om føtterna, men beredskapen ær næra ; extra støvlar plockas snabbt fram. Efter en god lunch med soppa och smørgås ær det sista bbiten kvar. Jag ligger djupt nerbæddad i slædens baksæte denna dag och kan inte ha det bættre ! Under fæll och på renskinn med hæstens taktfasta hovar som går mot vægen ær det lætt att slumra till med ett øga – men bara ett……
Pløtsligt ær vi framme, Jon- Bernard tar som vanligt emot, hær får alla hæstar plats i två olika stallar. Han arbetar med ved, och det kan man inte missa. Det ær ved i olika format och høgar var man ser. Høgar av packade stora sæckar, bjørkved. Och det ær verkligen inga små lager ska jag sæga. Det liknar mer en varuhall av det større formatet.
Några bor kvar hær medan vi andra får hæmtningmed buss tillbaka till Vauldalen – vi ær før många før att rymmas på Billehaugen. Men det gør inget, huvudsaken att hæstarna ryms och vi bor så bra hos Jorid och Ola-Peder !
I morgon ær en annan dag – den sista dagen – det blir små tårar befarar jag, resan ær vid lunchtid slut och många ska resa hem, men också før att det blir många glada återseenden sedan førra årets martna med vænner jag inte træffat sedan dess. Men idag ær idag, så nu væntar middag, och våra gæster som erbjudits hotellets fina middag vill hellre æta denna sista kvæll med oss – det ær betyg på gemenskap det ! – Før det ær inte ofta någon tackar nej till Jorids middag !
/Anette
12.02.20 Søndag, vi har haft en fantastisk fin resa på den førsta hælften av resan. Nu væntar de 3 återstående dagarna, och som det ær på forbondetur så vet man aldrig vad som ska ske nær foran startar på morgonen. Det ær en del av tjusningen ! Men man ska också veta att det kan vara både trevliga och mindre trevliga upplevelser.
– Vi børjade dagen med en trevlig ! Nær foran startade på nytt gick færden på skoterspåret ganska snart ner till Funæsdalssjøn, det ær en væg som alltid ær frisk! Vinden tog i, men føret var bra och slædarna gick lætt i snøn. Nær føljet nærmade sig ”Risnæset” børjade kyrkklockorna ringa – som ni mærkt ni som føljt resedagboken ær det en återkommande hændelse nær vi kør in i en by ! Det ær en vælkomnande kænsla som sprider sig i sjælen, någon væntar på oss !
Och hær væntade många mænniskor, så också vår præst i føreningen, Bo Lundmark. Det var alltså dags før den morgonandakt vi tradionsenligt har på søndag førmiddag. Den hålls oftast utomhus bland slædar och mumsande hæstar, medan vi sjunger den fina psalmen ”Morgon mellan fjællen” før att sedan dricka kyrk-kaffe med alla som kommit till gudstjænsten. Men just idag, valde man att hålla den inomhus, Risnæset ligger precis vid sjøkanten och det blåste fel vind.
Så var det dags att gå vidare, næsta anhalt – dagens utmaning ; Hållandsbacken – en omtalad och inte alltid så omtyckt stræcka. 3.5 km uppførsbacke med 100 m stigning. Dessutom ær det ganska mycket trafik då den ligger mellan Funæsdalen och Fjællnæs/Tænndalen. Egentligen skulle vi tagit ett skoterspår, men fick rådet att ændå åka bilvæg eftersom spåret inte skulla bæra hæstarna.
– Det visade sig bli en dramatisk del av denna resa. Vi spænde som vanligt av de hæstar från slædarna som skulle transporteras med bil, de som skulle køra med tom slæde børjade gå. Folket fick i olika bilar plats att åka om man ville, man kan också gå men det ær inte att rekommendera om man inte ær van raska promenader, med tanke på trafiken. Nåvæl, vi børjade skjutsa hæstar och drog slædarna med de specialkonstruerade dragen efter bilarna.
Innan vi var uppe i backen før av- och urlastning var det en vældigt stark vind och snøn yrde. Vi væntade på de som kørde med tomma slædar – nær de så kom var det full snøstorm ! Vi såg inte att de kom i rad, vinden bara økade och folk næstan ramlade om kull i den starka vinden. Det børjade bli obehagligt med tanke på hur tætt trafikerad denna væg ær. – Bilar syntes eller hørdes inte nær de kom- och vi syntes inte och såg inte någonting framfør oss. ALLT var fullstændigt nerisat och snøfyllt. Nu gællde snabba beslut – under tiden som man ringde in hjælpande hænder att lasta alla slædar, førsøkte få ombord alla hæstar och alla 45 mænniskorna klædde sig trossen i gula reflexvæstar før att hindra trafiken.
-Som vanligt var det många bilister som inte saktar in eller stannar. Men med ett idogt arbete gick allt væl. Hotell Tænndalen som inte hade køkspersonal på plats ringde in en kock så att alla ”Snømæn” (och kvinnor) fick komma in i værme och æta, det var ju helt omøjligt att førsøka grilla korv !!
– VI TACKAR SÆRSKILT HOTELL TÆNNDALEN FØR DEN FLEXIBILITET OCH SERVICE SOM FANNS.
Så dagens resa blev vi tvugna att avbryta, och med en lættnad att allt gått bra kunde vi flytta in i fd butikslokalen vid Vauldalen Fjellhotell hos Jorid och Ola-Peder, som varje år væntar och hjærtligt tar emot oss alla – både folk och fæ !
Hotellers gæster ær intresserad av vår færd, så før att de ska få høra lite om den brukar vi ha en gemensam middag med dem. Många vill høra hur det gått och undrar øver klædsel och annan utstyrsel. Middagen ær något utøver det vanliga ;
Rømmegrøt och fisk. Inte något man æter var dag kan jag sæga, men gott ! På grøten ska det vara kanel och socker, den ær mest likt den svenska ”fløtgrøten” som ofta æts med smørøga dvs en smørklick som får smælta ner. Efterrætten ær ”Søtsoppa”, det vi kallar fruktsoppa. Jag hamnar med två pratglada norska damer som ær intresserade och stæller många frågor. – de berættar att i morgon har de två resmål ; att møta oss vid Brekken, och att åka till funæsdalen før shopping – inte vilken som helst då. Systembolaget i Sverige ær ett attraktivt resmål men utførseln har sina begrænsningar berættar de nogsamt, ingen risk før smuggel dær inte.
Vi det hær laget ær timmen sen, och vi ær trøtta efter dagens snøstorm och allt vad det inneburit innan alla ær på plats inomhus, allt i slædarna urplockat och upphængt, fællar, skinn, pælsar, presenningar på varje slæde osv. Hæstarna ær nu varma igen efter att ha stått ute i stormvinden.
– Som sagt, man vet aldrig vad som sker nær man startar på morgonen.
/Anette
12.02.20 Lørdag – vilodagen, idag finns tid før hæstars och mænniskors vila, en mellandag ær planerad før genomgång av seldon, kontroll av pælsar och andra klæder och før den som vill finns inbjudan av Funæsdalens fornminnesførening att besøka fjællmuseet efter lunch. Føreningen hæmtar med minibuss før den som vill følja med. På museet kan man på egen hand vandra runt i den seværda utstællningen och sedan ær det forbøndernas tur att ta vid. Aulan fylls av intresserad allmænhet, detta eftersom annonsering tydligen har lockat till sig en stor skara. Det hålls føredrag och information om føreningen, vilket blandas med sång och musik av forbønder. En speciellt inbjuden førelæsare finns också med, Sven Olovsson, som presenterar sin forskning om handel och sociala relationer på 1800-talet – något som verkligen hærrørs forbøndernas færder till olika marknader.
Vi som inte deltar på fjællmuseet eller stannar ”hemma” før att se øver reparationer o dyl åker i 2 bilar till Røros. Dær ska vår færdasgård ”Rasmus-gården ” stællas i ordning infør tisdagens øppnande och stallet vi har i byggsats ska monteras. Det går i en huj ! Renskinn bærs in, eldstaden av jærn och kaffepanna, hær ska ju bjudas på kaffe i dagarna 5 ! Massor av lådor med diverse utrustning som ska visa forbondelivet.
– Då gæller bara rejæla grejor. Jag hæmtar nycklar på kommunen, och nær jag kommer in i Rasmusgårdens fina stuga kænns det som att jag nyss bara gick ut en svæng. Den ær verkligen hemtrevlig, liten, med knappt ett køk, ett rum med jærnkamin på nedre botten och mycket lågt i tak, i golvet finns en lucka som kan øppnas så har man en stenlagd ”kællarhåla” djupt rakt ner, øvre botten har två rum. Inget vatten och endast utedass var det då, på 1700-talet, idag har vi en wc i gårdshusets lilla logbyggnad. En sned och vind timmerbyggnad med innergård av plank. På gården finns ett fjøs med 3 bås. Gården ær en av Røros ældsta, mycket genuin alltså. Hela miljøn på Røros ær ju ett Værldsarv, så det ær med andakt vi får stiga in och disponera dessa fina færdasgårdar som alla har sin historia i væggarna. – Ja, det har sagt førr ; Tænk om væggar kunde tala !
Nær vi så åker tillbaka till Sverige och Ljusnedal får vi ett snøovæder med oss øver fjællet och grænsen, igår var vægen stængd i 1.5 timmer och det vill vi inte fastna i så vi skyndar oss tillbaka. I Ljusnedal væntar middag, och vid matbordet bllir det lite av ”har du hørt den førut ?” Det blir många som reser sig upp før att dra en eller två – eller tre – historier och vi skrattar så tårarna rinner emellanåt. Så avslutas kvællen och vi kryper till kojs. Imorgon bitti går foran igen !
/ Anette
12.02.18 Fredag, den sista dagen innan det är dags fär vilodag. Det var en tidig morgon, frukost 04.30 för kuskar/hjälpkuskar. Inatt har vi övernattat i Långå, och som vanligt har hästarna fått stå i stallet hos den genereösa familjen Fahlén.
När vi lämnar Långå gör vi det med bybornas värmande omtanke, trots den tidiga morgonen finns tända marschaller som lyser upp mörkret längsbyvägen, och här var vinkas det i fönstren, och många är också ute för att säga hejdå och välkommen åter.
Underlaget och föret är helt fantastiskt fint, slädarna går lätt och vi är nästan andäktiga när solen börjar gå upp över skogsranden. Vi kör över ån och det är alldeles tyst och vindstilla med -15.5*. En och annan gäspning hörs emellanåt.
Så småningom kommer vi till första uppehåll för hästvila och morgonens påtår i kaffekåsorna. Trossen är redan på plats ! Vid Saxvall där vi står är det alltid kallt och här kryper termometern neråt.
Efter det bär det av igen, färdledare Gunnar kollar av att alla är klara, en viktig del i ett följe av hästar. De är flockdjur som gärna vill hålla ihop, och nu har de gått tillsammans i flera dagar så då är de än mer angelägna. Om en går innan de övriga kan följa efter blir det lätt oro i ledet. När alla är klara går foran igen, nu på trafikerad väg, så återigen har vi följebil med blinkade takljus. Vädret är helt otroligt när vi svänger in mot ”baksidan” av den stora Lossendammen.
Här behövs ingen tross så de sticker iväg på sitt håll en stund. Vägen vi nu kör är plogad, vi följer kanten av Lossen, som ser lite hopsjunken ut. I sakta mak går vi och njuter av solen som värmer, en helt fantastisk vinterdag. Några orrar flyger upp, och endel av oss hinner också med att se både rådjur och älg. Lunchen serveras ute i form av grillkorv. Jättegott !
Vid den lilla tjärnen väntar bybor från Ljusnedal med en brasa och renbuljong, kaffe och smörgås. Ute på isen har de gjort en vak som vi kan fylla vattenhinkarna till hästarna åt, alla mumsar sitt hö och sover sedan en stund.
Nu väntar dagens sista etapp fram till Ljusnedal. Det blir en helt otrolig tur, vindstilla och temperaturen har stigit.
Foran håller ihop, men när ledarhästen tar trav då delar den sig i olika grupperingar för att sedan återgå till ett långt led igen. Den 12 hästar långa foran utgör ett mäktigt skådespel, man kan förstå att bilisterna hajar till när de möter oss. Vi ser nog ut som kommen från en annan tid, vilket på sätt och vis är ett syfte med resan.
Vi har ju återupptagit en gammal tradition att köra med häst och släde till Röros marknad som forbönder och forkörare gjorde förr. Vår klädsel och slädarnas skinn och fällar ger ett genuint intryck, takten vi håller att färdas sakta i flera dagar är helt annorlunda dagens färdsätt och tidsaspekter. – Många vinkar, stannar och kliver ur för att fotografera oss, och undrar vad vi har för oss ?
När vi så närmar oss Ljusnedal är solnedgången nära, en fantastisk vy möter oss med Ljusnedals kyrka mot solnedgångens ljusrosa färg. Vi ryser i släden, lyssnar på kyrkklockorna och kör in i byn. Vid övernattningsstället släpper vi av våra gäster för att sedan stalla in hästarna en bit därifrån.
På kvällen väntar trossens eminenta 3-rätters middag ! Fin bordsdukning med vikta servetter – idag går det absolut att vara forbonde ! Vi umgås, äter och har allmänt trevligt, musikunderhållning i form av Eva Sätterlunds härliga sånger och som överraskning Sven Olofsson i kompanjonskap med Alf Östberg. Alla är trötta efter en lång dag, nu väntar nattens sköna sömn, och vartefter blir bädd efter bädd fylld av en trött forbonde som somnar in. Huset är tyst, alldeles tyst. Sedan börjar det, snarket här och var, vändningarna i prasslande sovsäckar och en och annan som hostar till. I det här gänget delar vi ”allt”, men lugnet har lagt sig och en ny dag väntar oss i morgon.
/Anette
12.02.17 Så är vi nu inne på torsdagen, denna första vecka på vår färd. Idag kommer resedagboken att handla om en annan del av resan, en del som kanske inte alla har så stor insyn i, men som är oändligt viktig i sammanhanget.
Jag gör en dag med trossen även i år, det är något som ger möjlighet att se hur de jobbar och vilken stor betydelse det har i helheten. För allmänheten är de inte särskilt synliga, men utan deras medverkan skulle förutsättningarna vara någon helt annat än i dag. För en hjälpkusk är det ovärderligt med förståelsen för trossens arbete.
Vi börjar dagen med att frukost ska dukas fram till kl. 05.00, i första hand för kuskar och hjälpkuskar. Våra gäster får en senare frukost. Det är en minivariant av hotellfrukost, och alla förser sig efter önskemål. Sedan packar var och en sina tillhörigheter : väskor, sovsäckar, en och annan resesäng, stövlar, galgar och ja….allt som kan tänkas behövas för en färd på nästan 2 veckor med golvboende. Alla lägger sitt bagage på den stora släpvagn med kåpa som trossen sedan transporterar till nästa logiplats. När foran sedan bär av då tar städning och packning vid, toaletter skuras, golv sopas och torkas, matvaror packas, det diskas och torkas – det är noga att lämna snyggt efter sig, vi är trots allt ett sällskap på mellan 40-45 personer som äter och bor, med de fina möjligheter till boende som finns vill vi ju gärna också få återkomma !
Nu går dagens planeringsmöte igång : – Samling alle man ! I trossen ingår oftast 6-7 personer och dagens arbete behöver planeras. – Vem kör följebil med trafikvarnare när foran ska ut på trafikerad väg ? – en viktig säkerhetsuppgift som ibland kräver 2 personer/bilar. Trafikanterna har inte alltid förståelse för häst på vägen, utan gasar på mer än vanligt för att komma fort fram och förbi.
Trossgänget är de som transporterar höbilen, den ska förflyttas i stort sett varje dag. Städning av stallarsom snälla människor i byarna upplåter skall rengöras och mockas. Finns det någon häst som av någon anledning behöver vila får den åka hästtransport. Mat under dagen körs ut dit forbönderna befinner sig, värms/grillas och serveras – och oftast utomhus, pannor och kastruller bärs in och ut till hungriga forbönder, vi har visserligen forskrin med lite mat i, men när dagen innebär körning från 06.30 – 17.30 är dagen lång. Det är ett digert arbete att utfodra hela ” forskaran”’ !
På kvällen lagas middagen, riktig husmanskost i stora portioner, och mycket uppskattad. Disken, köksplock och förberedelser för nästa dags frukost väntar.
Däremellan fixar trossgänget handling och andra ärenden. Imorgon väntar en trossdag i Röros – stallet med plats för 9 hästar ska monteras upp – ett stall i ”byggsats” som inför varje marknad upplåts av en privatperson i Röros vilken då förflyttar sina saker för att ge plats. Den monteras sedan ner efter avslutad marknad. Staller är beläget inne i staden, vilket underlättar enormt för hästarnas tillsyn under marknadsveckan. Vår fina färdasgård Rasmusgården med anor från 1700-talet ska också ställas i ordning för marknad. Renskinn och kaffepannor, kolbullegrill och marknadsvaror till försäljning ska bäras in och olika marknadsstånd monteras. Bilar som nu står parkerade i Vauldalen körs ner till logianläggningen för att vara på plats när marknaden är avslutad och endast hemresan återstår. – Efter nerplock och städning på både färdasgård och stall.
Som ni ser här så är trossuppdraget inte någonting som sker med en spontan åtgärd. Allt är förberett och planerat, vissa återkommande åtgärder finns det rutin på, andra får lösas med stor flexibilitet. Att göra en dag med det härliga gänget i trossen – som har högt i tak och där skämten visar på många retsamma kommentarer sinsemellan men där hjärtat är varmt och öppet är en lika rolig upplevelse varje år. Så på lördag när vilodagen kommer och diverse erbjudanden finns på programmet väljer jag att jobba med trossen i Röros ! Ett härligt gäng som gör ett stort arbete för att förgylla forböndernas resa ! Och de tar på olika sätt ledigt från arbeten och sysslor i det privata för att jobba ideellt – Det kan man kalla känsla av gemenskap.
/Anette
12.02.15 Så har då starten gått för årets resa till Röros marknad. Nattens blåst har hållt många av oss vakna inatt, det har vinit ordentligt i knutarna. Strax före 06.00 var kuskar och hjälpkuskar uppe för frukost i Pålletorpets kök, våra gäster fick lite mer sovmorgon denna första dag. Men innan dess var naturligtvis dagens viktigaste mål serverat ; Hästen går alltid först ! Därför mumsade de redan då på sitt morgonhö.
Vid start samlades som vanligt många bybor och andra tillresta för att vinka av oss. Kyrkklockorna ringde exakt kl. 08.00 som en hälsning om en god tur och sedan var det dags för avfärd. Denna morgon är alltid fylld av förväntan, på många sätt. Vi människor har våra förväntningar, på väder, på möten med andra längs vägen, vad vi kommer att få vara med om just denna resa. Vi vet att många spontana överraskningar sker i form av dukade kaffebord, eller några som möter och hälsar oss välkommen. Också hästarna vet att detta är en speciell dag, de har samlats dagen innan, endel har varit med många gånger, andra inte alls. Några som bor nära kommer nu på morgonen. De tar intryck av varandra – de är flockdjur- nya människor som ska hantera dem, dofter och alla nya platser och miljöer de kommer till.
-Så även hästarna är i form och villiga att ge sig av, de väntar spänt, någon mer ovan och ivrigare än de som varit med förr.
Första stopp för dagen där kaffe och smörgås väntar är på anrika ”Fjällgården”, en gammla färdasgård där årtalet över porten in till gården visar 1837. Som vanligt blir vi välmottagna. Hästar vattnas och matas, kaffe och smörgåsar står uppdukade och vi får kliva på i den fina gården. Naturligtvis skriver vi i gästboken, som ett bevis på att än idag kommer forbönderna till färdasgården på sin väg till Röros. Historiens vingslag ligger tätt över oss – 159 år efter den första Rörosmarknaden är dörren fortarande öppen för forbönderna !
Resan går vidare till betydligt modernare miljö – Vemdalskalets skidanläggning ! Där kör vi in bland liftar, skidåkare, turister som sett oss efter väg kommer efter, många för att prata och ställa frågor. Inte alla förstår vad vi är för underliga varelser i dessa munderingar, och som dessutom ska åka med häst och släde – i 6 dagar ! Man kör ju Stockholm – Vemdalen på bara några timmar… Vi konstaterar ännu en gång att alla uppskattar oss, men inte alla förstår vårt intresse och vad det kan innebära i praktiken i form av arbete, utan att för dessa blir vi ett pittorsekt inslag en kort stund innan de drar iväg på sitt håll igen.
När vi svänger in på Karl den XI väg blir vi helt åtskilda från trafik, förutom längdskidåkare som stakar sig fram. Utsikten är denna soliga vinterdag helt fantastisk. Spåret håller fint och hästarna går i makligt takt ned mot byn. Vi möts av kyrklockorna när vi kommer in i Vemdalen, och även där är många ute för att hälsa på oss. Efter kaffe och tilltugg på hembygdsgården bär det av till kvällens ändstation för urlastning av slädar och hästarna stallas in.
– Dags at flytta in för natten, det är bara att ta en madrass och leta sig en vrå. Komfort – tja, vi är inomhus i värmen, får en god middag av trossen, dusch och bastu för den som vill och vi kan lugnt kostatera att i morgon är en ny dag med nya upplevelser. Godnatt säger jag nu till alla er som följer med oss via resedagboken efter en händelserik dag.
/Anette
12.02.14 Nu är så gott som alla samlade och på plats på Pålletorpet, föreningens egen hemvist. Hela dagen har det kommit nyanlända från när och fjärran, norrmän och svenskar i en härlig blandning. Många igenkännande ansikten från höstens möten, endel helt nya. Glada skratt och många kramar blir det när kära vänner dyker upp.
Gårdstunet har myllrat fullt av liv och rörelse. Kuskar och hjälpkuskar som ställer i ordning med stallar och slädar, seldon som tas fram ur de gigantiska packningar som finns i bilarna. Slädarna fylls med fällar och hölådor, sittskinn och diverse filtar. Ryggsäckar och forskrin bärs fram och tillbaka, och alla inkvarterar sig. Många av oss har idag inte bara anlänt Klövsjö, vi har också kört bilar till Vauldalen i Norge, med gentilt ordnad gemensam bussresa tillbaka till Klövsjö. Det kommer att underlätta senare, att flera har sina fordon närmare Röros.
Nu närmar sig kvällens förberedelser, där kuskar och hjälpkuskar håller möte med information om placering i slädar och vad som väntar i stort under resan, framförallt morgondagens upplägg. Därefter skall våra gäster få information om vem som är deras vägvisare imorgon. Planering är a och o för att allt ska fungera på bästa sätt. De som varit med länge placeras med de som är nya – ett bra sätt att bli introducerad på.
Kvällen avslutas med gemensam middag, och jag ser att även den förberedelsen är igång, borden står dukade i långa rader i vår fina matsal nere i storlogen, köket sprider härliga dofter. Nu fattas bara brasan i den jättelika öppenspisen, knastret det för med sig och den förväntan som finns lägger sig till en lugn och skön ro inför natten.
Ute blåser och viner det i knutarna, snön yr och driver – men i våra hjärtan är det varmt och gott med vetskapen att imorgon bär det av för ännu en resa längs gamla forvägar – välkommen att följa med här på bloggen !
/Anette
|
|
