Dagen efter Forbondemässan kan summeras så som rubriken säger. NEA Radio var på plats, likaså press, en av alla de fantastiska framföranden som gjordes hade titeln ”Gravöl” och kollekt lämnades vid utgången. Men jag måste säga; Vilket otroligt ”skafferi” av kunniga musikanter och sångare som finns i körlagen. Det visade sig att programmets deltagare gjort stort intryck på de dryga 500 personer som satt i kyrkbänkarna, vi hoppas att den tid de köat (45 min) var väl värd sin väntan.
Det är helt otroligt vad populär denna mässa blivit. Men så är det ju ingen vanlig gudstjänst heller. Forbönderna från den olika körlagen bjuder verkligen på sina talanger och kompetenser!

Dagen idag har fortsatt med vissa rutiner som att räkna kollekt, utvärdera mässan och vandra till banken med forskrinet för att plussa på forbondeunionens konto. Pengar som används gemensamt för unionen. Ett arbetspass på vår fina Rasmusgård har jag gjort, och imorgon blir det mer jobb där.

För nu är marknaden verkligen i gång, alla färdasgårdar är öppna, likaså marknadsstånd och alla små butiker man kan finna i gatorna. Hästekipagen som har rundturer i stan låter klockklangen ljuda, det spelas här och var och genom fönstern i husen hörs ett sorl. Vi har haft en kväll runt brasan inne på gården, grillat korv och sjungit allsång. I Rasmusgårdens lilla ”allrum” , alltså -det är verkligen inte stort, har vi fått lyssna till Anders och Jesse som spelat på sina felor så det stått härliga till som polskor, gånglåtar och marscher – allt efter önskemål. Mycket bra!

Imorgon blir det en runda för att inhandla diverse ting, här finns allt men kan tänka sig. Helt säkert ska jag nog också titta in hos ”Brekkenkjerringan” som har café och lotteri på fina handarbeten de gjort. Förmodligen får vi besök av spelmän- och kvinnor på färdasgården, där bjuder vi alla som kommer på gratis kaffe och det finns kolbullar för den som önskar. Att besöka de övriga körlagens färdasgårdar är också på dagordningen, alltid lika trevligt!

Ja, ni ser, det är fullt upp att vara forbonde på Röros marknad. Dagarna går undan innan man hunnit med allt man tänkt. Men snart är marknaden till ända och vardagen ska på nå´t sätt återgå till det vanliga. Det är en stor omställning, efter att ha ”bott” i vadmalskjolen, fårskinnsvästen och läderkängorna samt alla ulltröjor är det en märklig känsla att dra på sig ett par jeans, jacka och ett par vanliga vinterskor. Man blir lätt – för de andra kläderna är rätt tunga ska ni veta. Men var sak har sin tid, nu är ännu en marknadsresa genomförd. Allt har gått bra och vi är mitt i kommersen. Om några dagar reser jag hemåt med många roliga och tänkvärda minnen.

Väl hemma ska jag träffa den lille – och kanske blivande kusken? – som kommit till världen under tiden jag varit på resa. Vem vet, en dag kanske han sitter bredvid sin mormor i släden och talar om för henne hur man kör en häst? J – Eller så får hon berätta sagan om den gången när hon var på resa med häst och släde till Röros marknad och en ny liten forbonde kom till världen…

Hur som helst – nu har reseberättelsen nått till sitt slut. Jag hoppas ni som följt med i den har fått lite insyn i vad detta livet kan handla om. Men det är ändå svårt att återge de ögonblick som vi får vara med om då och då, dessa måste man se med egna ögon, känna och uppleva. Därför föreslår jag att du som är intresserad av att följa med på en sådan resa börjar med att bli medlem i vår förening.

Då kommer du att få information om vad som händer och sker i föreningen och också möjligheten att medverka på våra träffar och anmäla intresse för en plats som vår gäst. Det innebär att du inte behöver ha någon kunskap om hästar, vi sköter den delen, men du får möjligheten att följa med!

Information om medlemskap med mera hittar du här på websidan under medlemskap.

Tack för att du läst min blogg, jag vet att du inte är ensam för ni är många. Ca 35 000 personer har hittills via olika digitala kanaler följt resan. Helt otroligt! Kanske det blir en reseberättelse även nästa år – men det får framtiden utvisa.

Allt gott till er alla – resekamrater och läsare.
/Anette Sandström

Sista dagen för denna resa. Inte lika munter morgon bland deltagarna, det märks att många är lite mer molokna och det är något svagt sorgset i luften. Alla vet att det är bara timmar kvar av färden innan vi når Röros. Vemodigt kanske är rätta ordet.

När alla till slut är med på bussen startar den och vi skjutsas till stallet ett par mil bort. – Varför då undrar ni säkert? Jo, vi har bara logi åt hästarna i Billehaugen så vi själva får bo 2 nätter på samma ställe, och det viktigaste är ju faktiskt att vi har platser åt hästarna. Därav busstransporten.

Lite sena är vi i starten, men vi kommer iväg rätt bra ändå. Inte någon kall morgon utan en mild vintermorgon med ca -10* väntar. Det är som sagt märkbart vemodigt i slädarna och därav ganska tyst. Inte ens vinden susar. Det är helt vindstilla vilket är väldigt ovanligt på en sjöis.
Solen kliver upp bakom fjälltopparna och den t o m värmer! Vi kommer fram till rastplatsen där det ska kokas kaffe på öppen eld. K-G är förste kaffekokare i gänget och snart har han gjort upp eld. PÅ med pannan och sedan sprider sig doften. Smakar bra!

Då ser vi på hästarna att något ska hända. De spetsar öronen och ser alla åt samma håll. Vi väntar och anar vad som ska ske. Jodå, så hör vi långt långt borta. Skakelklockors klang – och det är inte våra egna. Nu anländer Tröndelag körlag i lång rad. 13 hästar till tror jag det var. 15+13 = 28.

De kommer närmare och vi ser att de har en släphäst också. Och plötsligt står dessa 28 hästar med öronen på spänn och tittar igen åt samma håll. Jodå, också denna gång har de hört rätt. Nu kommer Tydals körlag med ca 10 hästar. Nu är vi uppe i 38 hästar. – Det blir kära återseenden bland flera här ute på isen. Norska och svenska blandas och vi visar på K-G`s gigantiska kaffepanna där den som vill bjuds på nykokt kaffe.

Då händer det! En av de norska forkvinnorna tänker sig att smyga lite bakom udden på den holme vi har intill oss. Vi är ju enbart hänvisade till naturen när det tränger på, och det är inte lätt att gå undan på en sjöis som ni förstår. Jag hör hur någon bredvid mig skriker till! Kvinnan har gått genom isen och vår man Steve är snabbt på plats och drar upp henne. Dramatiskt men det slutade väldigt bra. Hon hade inte hört varningen om att ingen fick gå åt det hållet. Som tur var hade hon ombyte i släden. Slutet gott allting gott. Men det gäller att vara försiktig!

Vi sätter för hästarna en sista gång och startar den allra sista etappen. Dagen har varit helt fantastisk och snart är vi framme för att köra in i bergstaden. Vi ställer oss bakom det gamla kolplanket där vi ska invänta de övriga körlagen,  8 körlag är vi totalt som möts här. Många hästar blir det – 90 stycken!!! Tänk er 90 hästar i rad, det är en jättelång parad. Invigningsprogrammet går mot sitt slut och det är dags för den stora ”finalen”. Finalen, det är vi det. 5 000 personer är tillresta för att se när den 90 hästar långa foran kör in i bergstaden. När den första kommit till ”slutstation” har den sista inte startat ännu. Till slut är vi ändå samlade på samma uppställningsplats och alla i publiken kommer som ett folkhav emot oss. Man vill prata, se hästarna, höra hur det gått osv.

Vi svarar på allt vi kan samtidigt som vi håller ögonen på hästarna – barn kommer själva, hundar, barnvagnar, skidor – allt finns som kan komma i vägen om vi inte är observanta. När detta är avklarat ska vi köra genom stan till stallar och avlastningsplatser. – När hästen är på stall kan vi säga; Det gick ju bra! För det är först då vi är framme och kan koppla av.

Också vi själva ska flytta in in våra olika boenden. Vi har 3 boenden att inhysa oss i. Jag bor i ”Gropstuggu” – ett väldigt gammalt litet timmerhus som förvaltas av Riksantikvarien. Jag som är 1.67 lång kan inte gå igenom dörrarna utan att vika mig halvt dubbel, fönstern är ½ m ovanför golvet och snedtaken är olika höga, vissa kan man inte stå rakt i. Ytterdörren är ca 1.40 hög. Men allt går så bra, vi samsas om 1 dusch & toalett och en bänkspis, det finns plats för 9 personer. Men då får vi bestämma vem som ska gå ut först och sist…  🙂

Rasmusgården, vår egen färdasgård, är öppnad och kommersen i full gång. Kvällen inträder och det är dags för ”Färdastreff” på staden största hotell, 260 forbönder samlas och körlagen berättar för varandra hur det gått. Någon spelar eller sjunger. Mat erbjuds i långa banor så vi rullar ut genom dörren.

Men efter denna vecka är många trötta och nickar till, så nån sen natt blir det inte. Jag får skjuts hem och intar fårskinnsfällen jag sovit på hela resan. Så skönt! /Anette Sandström