Ja, så har vi då avverkat den näst sista dagen och hela gänget börjar på att få med sig tanken på att vi snart är framme. Kan ju tyckas som att vi når målet i det, men, för oss är kanske inte målet att komma fram till Röros. Jo, såklart är det på ett sätt så. På ett annat sätt är de dagar vi hittills fyllt med innehåll och upplevelser vårt mål med denna resa. Vi har visserligen morgondagens morgon och förmiddag kvar, men det går inte att komma ifrån att detta är sista kvällen vi är samlade allihop. Först ska ni ändå få med er de upplevelser och händelser vi haft idag!

Alltså startade vi – jag höll på att säga som vanligt – med frukost 06.00, det var ju egentligen rena sovmorgonen jämfört med tidigare frukostar i veckan. Vi bor ju nu hos Jorid och Ola-Peder i den gamla butiken ”Ola Skotts lanthandel” och i huset bredvid ligger deras restaurang så där fick vi en riktig ”storfrukost”. Dags sedan att ställa i ordning släden med alla fällar, skinn, hösäck, plåthink, ryggsäckar, våra forskrin och extra handskar, grimskaft, kniv mm mm mm….Det är inget litet lass som är packat!

Nåväl, klockan 08.00 hade vi fått ordning på detta allesamman och hästarna var förspända. Så då tog vi vägen förbi frukostrestaurangens stora fönster för att vinka till hotellgästerna som nu frukosterade. (Vi fick nämligen förmånen att äta före dem) Sedan bar det iväg på precis lika fina spår ut på fjället. Vi trodde nog det skulle vara kallare med tanke på gårdagen så -7 kändes ju ”varmt”. Väl framme i byn Brekken stod barnen från den lilla byskolan på trappan och väntade.

En tradition i årtionden är att barnen sjunger marknadssångerna som de tränat på för oss. Och de är så duktiga. Som tack får de åka med i slädarna till samlingslokalen där det serveras kaffe och våffla med grädde och jordgubbssylt! I vår släde kom 2 syskon och ville åka ; Ingelbrekt 2.5 år och hans syster Marit 4.5 år med mamma i sällskap. När vi var framme ville Ingelbrekt faktiskt inte kliva ur 🙂

Så jag fick en liten pratstund med hans mamma. Det visade sig att hon var uppväxt i byn och att även hon stått på trappan och sjungit för de svenska forbönderna och sedan fått åka släde!
– Då förstår ni dimensionerna i detta. I generationer har forbönderna från Sverige mottagits av Brekken-borna. Och tagits väl om hand. Det visar också den Forbondestaty som konstnären Emil Näsvall gjort och vilken skänkts av Tänndalens kommun till Brekken som tack ! Modell för statyn var en gammal forbonde som hette Johan Myhr. Här har forbönder passerat i många långa år – marknaden firar i år 163 ÅR…..Vi drar vårt strå till stacken att uppmärksamma detta ”broderskapsfolk” och den välgärnings som gjorts av dem genom att traditionsenligt lägga en krans vid statyn. Vår ”forbondepräst” Bo Lundmark läste en egenhändigt skriven dikt som var väldigt tänkvärd.

Kaffe, våffla och toabesök så var vi iväg igen. 15 hästar på rad genom fjällbjörkarnas djungel. Det är en märklig känsla. I slädarna är det tyst, jag tror att vi alla bara njuter. Körvägen slingrar genom den täta björkskogen, hovtrampet knarrar i snön och skakelklockorna klingar i otakt.Det är sövande ! En och annan nickar nog till lite i smyg 😉 Det börjar spricka upp bland molnen och solen strilar igenom mellan stammarna.

Vi går över den första sjöisen, det ska komma att bli 2 till. Alla lika fina isar, inget vatten och inga dubbelisar. Föret är helt perfekt ! Så vi slingrar på i sakta mak. Vi kör genom små fjällgårdar som har en vidunderlig vy utanför sina fönster. Det är svårt att se sig mätt. Lyckliga människor som kan vakna till detta var dag!

Vi fortsätter så dagen igenom, och vid dagens slut är vi fram i Billehaugen där vår vän Jon-Bernhard väntar. Han hyser alla 15 hästarna i stall och uthus, och några av kuskarna bor i en liten stuga intill. Fantastiskt! Jag pratar med vår medåkande gäst denna dag från Röros kommun, Hans Vintervold som är kommunens ordförande. Han lovprisar dagen och alla ekipagen och menar att det är en kulturgärning att dessa resor genomförs. Vi i vår tur uppskattar såklart hans intresse för detta som vi vet är äkta och genuint, vilket vi ser inte bara denna dag utan även under marknadsdagarna då han ses i vimlet och besöker olika färdasgårdar.

Vi stallar in, packar ihop slädarna för dagen och hoppar på den bokade bussen tillbaka till Vauldalen. Där väntar varm bastu – så skönt och många passar på. Kvällen som pågår just nu, ni skulle bara höra dem. Efter en god middag, en hel del tal och en liten munter auktion från hittegodsavdelningen pågår just nu ”Sista kvällen med gänget”. Livemusik av Roland och Mats med dans så det står härliga till. Det är vad som döljer sig bakom tygskynket jag har till vägg……

Så nu återstår att krypa till kojs och se hur länge gängetnatten varar 😉 en rätt bra underhållning att ligga och somna in till. God Natt säger jag till er nu, imorgon kör vi sista sträckan in till Röros marknad för att mötas av tusentals människor som också de rest lång väg för att se körlagen anlända. /Anette Sandström

I Långå är folket morgonpigga – och då menar jag inte forbönderna. (!) Jag talar om byfolket! De som bor i denna vackra by utmed Ljusnans strömmande vatten.  (Psst: – Fint fiske här för övrigt) Långå by – ni förstår av namnet att husen ligger inte samlade, nej, de är utspridda på en vääldigt lååång sträckning. Och utmed hela denna sträcka ser vi tända marschaller i infarterna till husen vartefter vi kör. Man väntar på att foran ska passera och många, barn och vuxna står och väntar denna morgon för att vinka av oss. Sånt värmer nå´t otroligt ! Varje år är de redo med detta.

Det tar nästan en halvtimme innan vi passerat det sista huset. Väder och vind är fint, lite mer blåst än tidigare men knappast mer än 7-8 msk. Det får man se som bra!  Första stopp sker innan vi går ut på trafikerad väg. Kaffe finns för den som är intresserad. Stoppet är lite kortare och vi fortsätter sedan i maklig takt. Allt går lugnt och fint. Vi har idag ett extra ekipage så foran är lite längre nu. Ett ekipage ger ungefär 5-6 m till….plus avståndet mellan slädarna, så foran är mer än 100 m lång.

Vid trafikerad väg har vi följebil framför och bakom foran, allt för säkrast framfart för både oss och de bilar som ska passera. De flesta respekterar och saktar in farten – men en och annan tutar (!!) jämsides med foran. Det är inte det bästa kan jag säga, kom ihåg det när du passerar en eller flera hästar på väg. Tuta inte!  Nu gick det bra, ingen av just de här hästarna reagerade men man vet aldrig. Det kan vara en häst som ska lära sig att vara i trafik också. Och en häst är ofta minst lika stor som en vuxen älg – vem vill krocka med en älg ??

Men som sagt, vi makar oss framåt som en ringlande orm med huvuden och manar som guppar upp och ned om vartannat. Någon sjunger en sång, en annan tappar en päls – nej, två !! Nåja, de blir såklart upplockade längre bak i ledet. Kanske det blir en auktion på dessa till kvällen – vem vill ha tillbaks dem i händelse att kylan kommer över oss ?  😉 ”Hittegodsavdelningen” kan innehålla det mesta – allt från stora tunga pälsar till en tappad vante eller en kniv.

Vi går in på en skogsbilväg och biltrafiken är slut. Så skönt. Det blir något helt annat när lugnet lägger sig omkring oss. Både hästarna och vi kan slappna av lite mer. Den stora Lossendammen ligger vid vår sida och vi ser att det är inte mycket vatten som kan bilda en täckande is, det är stora brott här och där. Vi kommer fram till rastplatsen och där väntar den fantastiska trossen med utelunch. Grillad hamburgare är mums.

Här får hästarna en längre vila och översyn sker. Det visar sig att en av dem fått ett litet skavsår, inte bra. Att få skav för en häst med långa dagar i selen är början på något större som kan bli besvärligt, så den mycket kloke kusken väljer att avbryta körningen för dagen. En transport kallas in och trossen (igen!– ni förstår nu hur värdefulla de är) kommer med denför att köra hästen till vila i stall. -Vi sätter som sagt hästarnas välmående högst på dagordningen! Utan häst kommer vi inte fram, och ingen vill ju att hästen ska lida av att det blir ett större sår som blir svårläkt. Nu kommer det att ordna sig på bästa sätt för alla.

Vi fortsätter med dagens slutpunkt Ljusnedal för ögonen. Hela vägen fram är vi nu ensamma trafikanter på skogsbilvägen, som faktiskt plogats upp för oss. Nu finns möjligheten att hälsa på lite hos varandra i slädarna för den som vill. Och den som vill får gå/springa mellan den långa foran. Det är långt mellan första och sista häst. Så vi får lite besök som kan referera vad som händer framåt och bakåt då vi ligger i mitten. Forskrinen öppnas och det bjuds på både korv, ost, älgkött och kanske en liten ”dramm” för att hålla värmen. Allt med ordning och reda.

När vi närmar oss Ljusnedal kommer en föryttare med handhäst och möter oss. De följer oss sedan fram till byn. Här ska vi sova i bylokalen och där väntar nu vår ”finmiddag” som vi brukar unna oss en kväll under turen. Vi har god mat jämt, men denna 3-rätters är lite extra och vi har inbjudna gäster , sådana som hjälper oss utefter vägen. Det är vårt sätt att säga TACK, för deras hjälp är ovärderlig. Nu gäller att stalla in och sedan ställa sig i duschkö. Nu har inte dusch varit tillgängligt mer än med iskallt vatten så är det dags! 2 duschar på 50 personer ger en kö….

Nåja, det ordnar sig det med, nyduschade sitter vi till bords och avnjuter en fin dag, god mat och goa vänners sällskap. För en del blir natten sen med uppträdanden, sån g och musik, historier och skämt. För andra passar det bättre att knyta sig och lyssna på detta från sin flatbädd intill.
Som det ska vara – det gäller att det finns en nerpackad flexibilitet och acceptans i bagaget hos alla med på resan!

Själv råkade jag få veta fram emot midnatt att en ny liten forbonde var på väg att komma till denna världen som är föränderlig, och tur är väl det! Nya generationer ska ju så småningom ta vid så vi håller tummarna att ungdomar idag vill ta till sig detta intresse och den tradition som vi inte annat kan än förvalta och föra vidare.
/Anette Sandström

Vaknar tidigt, 06.00 ska frukost serveras åt folket – dock hästarna får först ! Men eftersom den häst jag är hjälpkusk åt anländer inför start  har jag denna morgon det lite extra beviljat för jag behöver bara ta hand om mig själv och släden. Kusken kommer med Bjelle (fint namn) strax innan och då förmodar jag (eller ; jag vet) . Att de båda är frukostätna, klädda och selade. Men vad hjälper det en morgon som denna när kroppsklockan har ett annat tidevarv? Alarmet ställde jag på 05.30, vaknade såklart betydligt tidigare. Men för att inte väcka de övriga i sovsalen så fick jag vackert vänta en stund till. ”Hängde på låset” när klockan var 05.20 – mumsade frukost och drack nykokt kaffe. Gott ! Men, men den som inte kan vänta kan också missa…..Så när matmamma kom med det nybakta brödet var jag redan klar, hm – snopet! för det luktade fantastiskt frestande. Nåja, gjort var gjort.

Starten närmade sig och allt fler besökare kom för att se den. Det brukar alltid vara lite smått rörigt på gårdstunet denna morgon som är full av förväntan att komma iväg. Både hos hästar och hos oss tvåbenta. Så blev klocka 8.00 och Klövsjö kyrkas klocktorn öppnade luckorna och genom dem ljöd klangen ut över nejden. Då sitter vi alla i slädarna och lyssnar medan foran sakta går igång. Starten gick väldigt bra, men den körväg som var planerad fick efter gårdagens kontroll ändras då under laget var för dåligt. – Ibland är det rätt enkelt att vara en forbonde i nutiden  när man kan beställa snö !! Alltså, inte snö på det viset som ni tänker nu, utan att få snön utplogad på vägkanten. Det räcker för att vi ska ta oss fram, även om asfalten kan ge gnistor under järnet. När det är så knappt med underlaget skonar vi hästarna i den långa sega uppförsbacken som väntar. Därför lastas folket ut slädarna och i bilar och transporter (!) Också en upplevelse att stå i hästtransporten och skjutsas förbi hästarna …..

Först stopp sker hos Fjällgården. Det är så trevligt att mötas av värdfolket och jag får stora kramen av Margareta. I deras kök väntar kaffe och smörgås – tänk att de öppnar sitt hem för oss varje år ! Fjällgården som i långa tider tagit emot forbönderna gör det fortfarande!

Färden fortsätter sedan på skoterspår och skogsbilväg med ”egen snö”, vi ser en flock renar och någon orre som lyfter från talltopparna. Behaglig temperatur och vindstilla gör att flera lutar sig tillbaka i släden och slumrar en stund. Vi viker av in på Karl XI väg som leder upp över skalet till Vemdalen. Här går det undan i fullt trav, Tjoho och Yiiha !!! 😉 – Väl uppe på toppen blir det vila.

Nu har vi hela Vemdalens by framför oss, en vacker bild av Härjedalen. Nerför bär det och en liten incident med en rem som lossnar stannar foran för snabb åtgärd. Samverkan och teamwork så är vi igång igen – så ska det fungera och så gör det. När vi närmar oss byn möter många människor upp, man ringer från caféet och undrar när vi kommer förbi. De som vill hälsa på oss ansluter till Hembygdsgården och med tanke på att vi är en rätt lång fora så blir det tätt mellan slädar och hästar.

Nu är vi väldigt nära vårt övernattningsställe och det blir raka vägen dit för inkvartering. Hästar körs vidare till olika stallar i byn, lokala nätverk och vänliga ortsbor öppnar för oss och våra hästar. Det tackar vi för!  Matmamma Anna är lite bekymrad, och när jag hör vad det handlar om tänker jag – Nej, nu inte nu igen!! För om ni läste förra årets reseberättelse så skrev jag där om älggrytan som kom bort…. (och den har inte kommit fram än ….) Nu visar det sig inte vara så illa denna gång även om hon berättar att matkartongerna med kvällens middag inte har kommit! Puh, vi är alltså bara ”utsatta” för en något försenad middag – en baggis ! Det betyder ju till och med att det finns tid till en bastu i träningslokalen här intill. Så nu tar jag den möjligheten och avslutar dagens blogginlägg.

Vi hörs vidare, vi får se vad morgondagen bjuder. Men nu har vi avverkat de 3 första milen på vår färd !
– Och imorgon är nog risken liten för att jag ska hänga på låset till frukost – dagen börjar tidigt då, misstänker att frukost är 04.30
/Anette

Idag är det precis en vecka tills vi startar vår resa. Än en gång ska foran från klövsjö gå till Röros. Vet ni att marknaden har gjort den fantastiska tidsresan av 163 år ? Nackhåren nästan reser sig – det är en ofattbart lång tid i sammanhanget. En tid full av utveckling i vår historia. Då hade vi inte några tunnelbanor, mobiltelefoner eller paraboler. Inga personbilar, bussar eller datorer. – Men det gick ändå ! Man reste till Röros då som nu, om än att det tog längre tid jämfört med de fordon vi vanligtvis nyttjar idag. Därför är det en fantastisk förmån att ändå få göra denna resa så autentiskt som vi ändå gör – trots att vi har en betydligt mer komfortabel resa än forna tiders forkörare.

Så med dessa tankar är jag nu i full färd med att laga, ändra, lappa och leta. Fickor där sömmen gått  upp är inte bra….en päls som ska justeras, ullvantar jag stickade förra året behöver en översyn-  eller ska jag hinna göra nya ? Ull är klart bäst att hålla fingrarna varma. Kängorna behöver få en rejäl omgång smorning för smidighet och att tåla eventuell väta, tur jag har nära till selmakarens verkstad vägg i vägg ! Där pågår en febril verksamhet nu – 2 hundskinnspälsar ska bli en – tålamod, envishet och gedigen kunskap krävs – och finns ! En del annat som kuskar behöver inför resan är redan klart och leverat.

Den här veckan har också programmet för den populära Forbondemessen som sker i Röros kyrka under marknaden blivit färdigt. Det är en annan del av mitt forbondeliv som kräver en del tid och många kontaktytor. Planeringen börjar på hösten, nu är vi i slutfasen med flera körlag representerade från Forbondeunionen. Den information som ska till media är sänd. Nu återstår att hålla informationsmöte på plats för alla medverkande innan genomförande. Årets tema är ”Sorger och Glädjeämnen” och det blir ett intressant innehåll kan jag lova. Vi har haft kö de senaste åren när porten öppnas – det är en trevlig upplevelse ! Du kommer att få veta mer om detta längre fram i bloggen.

Ja, som ni förstår så är nedräkningen uppe i högvarv…. Det går fort med tiden nu, mycket ska ordnas de sista dagarna innan avfärd till Klövsjö. Sena kvällar som nästan övergår till natt är snart övergångna till en söndag, måndag, tisdag…. Då beger jag mig till Klövsjö för att vara på plats inför onsdag morgon.
/Anette Sandström

Sedan i oktober har jag varje kväll när jag nattat mina hästar räknat veckor och månader. – Ja, det är min tideräkning på vinterhalvåret. Okej, jag lägger in jul- och nyårshelgerna också. De gör ju trots allt att vintern går över i ett nytt år lite fortare. Alltså, jag menar nu inte direkt att vi vandrat in i 2016. Även om så är fallet. Ett nytt år i det här tidevarvet innebär att det snart är dags för en ny resa med foran till Röros. Tiden går fort när man har roligt, och roligt har man när man får börja känna höstens intåg och därmed så smått tänka på och planera för en ny resa i februari.

Men hösten som varit började dock att spela vintern ett stort spratt kändes det som. – Ingen snö, december var varmare än juli, gröna gräsmattor och löven kvar på träden. Jag klippte persilja ute i kökslandet till julmiddagen och plockade av vintersallad! Inget var likt vinter. Tanken på att få promenera till Röros i februari började komma allt närmare.

Men, så i förra veckan hände något! Kylan kom, och efter det SNÖ! Härliga SNÖ. Vi skottade i skift i 2 dagar. Snökanonen från ryssen i öst räddade mig från farhågorna om en 20-mila promenad. Så idag har jag varit ute på en slädtur i skog och mark. Härliga känsla, allt är i sin ordning och livet går vidare, all barmark borta och fina skogsvägar fyllda av det vita glittrande täcket, sol mellan träden och -10*.
– Perfekt!

Ni förstår nu att förberedelserna alltså är i full gång inför årets resa. Det gäller såklart alla i vår förening som ska ingå i körlaget till Röros. Av forbondevänner i när och fjärran har jag fått små rapporter om vad som pågår. Kuskar tränar hästar för glatta livet, hela hösten har de fått köra med hjul, nu drar hästarna äntligen släde. En och annan päls behöver fixas, en del lagar själva – andra lämnar till selmakaren som ordnar det och en del annat som beställs inför resan. För seldon och pälsverk ska vara i full funktion, det är viktigt. Men även andra kläder kan behöva lagas, längtas ut (!!), sys in (??) eller helt enkelt bytas ut. Och så ska ju forskrinet ha ett innehåll, men det får vänta just nu. – Nu har ni fått en liten inblick i vad som är på gång, och ni som läst min blogg här på sidan känner kanske igen en del av förberedelserna.

För er som är nya läsare vill jag presentera mig lite grann åtminstone. Jag heter Anette Sandström och jag bor vid kusten i norra Hälsingland, tidigare mer än 30 år i inlandets djupa skogar och höga berg med naturen som granne. En skogskärring skulle någon säkert säga 😉

Detta är elfte gången som jag finns i en släde på väg till Röros. Men mitt ”hästliv” började långt tidigare, närmare bestämt i slutet av 80-talet. Sedan dess har det alltid funnits häst ute på min gård.
Jag har nu 2 hästar hemma – två trotjänare med 22 respektive 27 år av erfarenheter, så de stannar hemma när jag beger mig i foran. Eftersom vi alltid är två kuskar som hjälps åt i varje släde så blir det ”tömtag” för mig i alla fall. Och jag får träffa många fina hästar då jag brukar få vara lite inhoppare här och där som det faller sig. Flexibilitet kallas det visst 🙂

Jag ska nu inte berätta för mycket, men att foran går om ca tre veckor är ytterligare en högtid som förgyller livet. Jag skulle vilja kalla det ett privilegium. Under resan kommer jag att likt tidigare år delge er om vad som händer och sker under vår tur i fjällvärlden. Och vad som händer när vi är framme såklart. Ingen vet vad som väntar under resan, och det är en del av tjusningen! Det som uppstår, det både njuter vi av och hjälps åt med om det behövs. Det är förutsättningen för en lyckad foras framfart. – Ett härligt gäng utgör denna förening, en förening som startades 1981 – det betyder att föreningen fyller 35 år. En aktningsvärd ålder, men vi har ett mer än hundraårigt arv att förvalta. Så även denna resa ska vi göra vårt bästa för att upprätthålla traditionen med den äran.

Jag vill välkomna er med på resan här där ni kan följa oss. Sedan årsskiftet 13/14 har vi haft drygt 31 500 besökare här på webben – det förpliktigar : För femte året ska jag blogga och göra mitt bästa för att ni alla ska förstå vad det här handlar om, vilka upplevelser vi får och vad vädrets och naturens makter tänker bjuda på. För det är på de villkoren vi ger oss ut.

– Tid kan gå både sakta och fort, som ett barn i väntan på tomten har jag nu den 10;e februari framför mig. Då lämnar foran gårdstunet på Pålletorpet, Kyrkklockorna i Klövsjö kyrka trampas igång för fot av kyrkvaktmästarna Jon & Jon och stunden är inne ! – Till dess så fortsätter jag att laga, planera, packa/packa om, sy och se framåt.

Välkommen med i foran : I släden, i trossen eller i nattens sena timma då jag oftast skriver min blogg efter en lång dag i släden.  Och till alla våra vänner i de övriga körlagen säger jag : Go´tur !

/Anette Sandström